Gästgiveriet

Gästgiverier inrättades på 1200-talet genom Kung Magnus Ladulås stadga att varje by skulle ha en gästgivare som erbjuder kost och logi till resande. Institutionen har förändrats starkt över tiden: skjutsplikt infördes och avskaffades, gästgivaren fick utskänkningsrätt av brännvin och så vidare. Idag finns det egentligen inte gästgiverier längre. Men vissa restauranger och hotell har valt att bibehålla namnet. Gästgiverier var en viktig del som formande både Sveriges och Svenljungas historia. Svenljunga gästgiveri, tillsammans med tingshuset, bidrog mycket till att skapa den moderna tätorten Svenljunga vi känner till idag.

Osäkra resor innan gästgiverierna

Under 1200-talet var det svårt att vara resande i landet. Många byar hade varken hotell eller restaurang. Därför var resande tvungna att gå runt och tigga om mat och nattlogi. Mäktigare män våldsgästade och tvingade fattiga bönder att erbjuda nödvändiga tjänstar utan betalning. Trötta hästar gjorde resorna också besvärligare.

Kung Magnus Ladulås bestämde i Alsnöstadgan 1280 att varje by skulle ha en rättare som kunde visa resande till en bonde som mot ekonomisk kompensation skulle kunna erbjuda mat, logi och häst åt resande. Detta var den starten av gästgivareverksamheten.

Gästgiverier grundas

1561 utfärdade Kung Erik XIV en stadga om tavernor och skyldigheten att kunna erbjuda mat, logi och häst åt resande. Detta skapade gästgiverier så som vi kommer ihåg dem idag. I varje härad utsågs en by som ansvarade för gästgivareplikten, men det var inte ovanligt att flera byar delade på det.

1584 kom en bestämmelse kring priserna på de förnödenheter en resande behövde. Detta ledde senare till en av myndigheterna bestämd taxa för allt som en gästgivare saluförde.

Vid 1600-talets mitt bestämdes också att varje gästgiveri skulle ha en dagbok där gäster och gästgivare kunde göra anteckningar och klagomål, vilket granskades varje månad av myndigheterna.

1636 var början på ett mer ordnat gästgiveriväsende och det bestämdes också de förmåner som gästgivare fick för sin plikt. Det bestämdes att gästgiverier skulle inordnas med vissa mellanrum. Två mil mellan varje gästgiveri ansågs borde vara normen. 1584 hade kommit en bestämmelse att gästgivare kunde betala en skatt för att bli kvitt den tidigare friskjutsen. De flesta var dock fortfarande tvungna till friskjutsningar och klagomål kom upp hela tiden - även i Svenljunga. Under 1600-talet förändrades friskjutsningen så att man mot viss betalning skulle ställa upp med skjuts. Skjutsningsplikten försvann helt 1911.

Gästgivarens förmåner

Gästgivarens förmåner var många. År 1636 bestämdes att gästgivare var fria från grundräntan (den viktigaste taxan då) i sex år. En gästgivare hade också utskänkningsrätt för alkohol - samtidigt som alla andra i grannskapet förbjöds att saluföra öl, vin och brännvin.

1649 bestämdes att gästgivaren skulle få hjälp från häradet att bygga nödvändiga hus. Han befriades också från rotering och all annan kronans avgifter och utlagor.

Gästgiveriverksamheten slutade med att den gamla skjutsstadgan upphävdes 1933.

Svenljunga gästgiveri

I vår kommun var det onekligen gästgiveriet och tinghuset som ladde grunden för det som idag har blivit Svenljunga tätort.

När familjen Hammarlind 1867 flyttade till Svenljunga bestod den av fadern Antonius, modern Augusta och deras barn Agnes. Kort därpå föddes deras son Herman. 1870 tog de över gästgiveriverksamheten från familjen Himmelman, som flyttade till Alingsås. Fadern Antonius Hammarlind dog 1874. Änkan Augusta ärvde hans andel i gästgiveriet och tog över som gästgiverska. Inom de kommande årtionden, vi vet inte exakt när, kom Hammarlindska familjen till att äga hela gästgiveriet och lite mer mark, till exempel marken vid Svenljunga torg. Hammarlindska verksamheten inkluderade gästgiveriet, som innehöll ett hotell, restaurang och skjutsverksamhet, samt senare en sprithandel i gamla hotellet och en sprithandel i Sexdrega. Den senare är idag ett privatägt museum.

Om verksamheten kan vi inte säga så mycket, men vi vet genom folkräkningarna att den Hammarlindska familjen kring 1880 hade flest antal anställda. Fyra pigor, en dräng och en bokhållare bodde och jobbade på Hammarlindska gästgiveriet. Förmodligen använde de sig också av daglönare och anställda som inte bodde i gästgiveriet. Gästgiveriet var nog mest aktiv under de stora torgdagarna i Svenljunga, så vi kan dra slutsatsen att de hade mest behov av personal under dessa dagar.